Svensk fri översättning
Snöskoteråkning är en relativt ny form av vinteraktivitet, den har endast funnits som en populär vintersport i ca 40 år där den befriat oss från vintermörkrets deprimerande inverkan. Före det var det de tysta vintersysselsättningarna slalomåkning, längdskidåkning, skridskoåkning och pimpelfiske som dominerade och så hade det varit under många år.
Snöskoteråkningens möjligheter förändrade detta.
Med tillkomsten av snöskoteråkning hade vi en möjlighet att köra våra maskiner på snötäckt mark och på detta sätt relativt lätt nå avlägsnare platser även vintertid
Till en början fanns de inga begränsningar eller anvisade leder för snöskoteråkningen. Det som skedde då var att stor del av åkningen ledde till överträdelser av markägarrättigheter då snöskoteråkarna drogs till de öppna platser där dåtidens snöskotrader gick bäst att köra med.
Detta ledde naturligtvis till kontroverser med markägarna.
Det framstod klart och tydligt att något måste göras åt detta för att snöskoteråkarna skulle kunna köra sina maskiner utan att bryta mot lagen.
Lösningen på problemet var startskottet till tillkomst och utveckling av dagens ledsystem för snöskoter.
I ett tidigt skede samlades snöskoterägarna, bildade klubbar för att kunna dela nöjet av att köra snöskoter tillsammans. De insåg behovet av särskilda leder och eftersom dessa inte fanns så anlade de sina egna.
Utvecklingen under alla år har lett till att alla dessa individuella leder har knutits samman till det sammanhängande ledsystem vi har idag. Numer har vi ca 29 000 km (2 900 mil) enbart i Minnesota.
De människor vilka ursprungligen anlade lederna var i 20-50 års åldern. Efterhand tiden gick blev dessa äldre och föll av från klubbarna, antingen som pensionärer eller att de helt enkelt avled.
Det fascinerande med dessa människor är att de i huvudsak har tagit hand om leder och ledunderhåll hela sin verksamma tid. Vi idag aktiva snöskoteråkare är skyldiga dessa pionjärer och volontärer ett stort tack för deras insatser.
Visst, det sker nyrekrytering av yngre till klubbarna idag vilket är till stor hjälp men det måste bli fler som drar sitt strå till stacken.
Alldeles för många snöskoteråkare tillhör inte någon klubb idag och hjälper ej heller till med ledunderhållet. Orsakerna till detta är många. Några säger till exempel att de inte har tid !, men titta på pionjärerna, de hade jobb, barn, barnens idrottsutövande, trots detta hade de tid att faktiskt anlägga och därefter underhålla våra leder.
Många vill inte ha mer ansvar och tvingande “måsten” i dagens samhälle men om de inte bidrar med lite arbete, vem ska då göra det?. Och hur skall ”frilöparna betala för sig?
Yngre snöskoteråkare har alltid haft ett färdigt ledsystem att köra på , kanske de tror att de inte behöver bli inblandade men de kan inte ha mer fel!.
Inom några år kommer pionjärerna vilka anlade våra ledsystem att vara borta. De yngre medlemmarna i klubbarna vilka ska axla bördan av ledunderhåll är för få och detta kommer att leda till problem på sikt.
För få klubbmedlemmar med för mycket arbete kommer att leda till utbrändhet och framtida avhopp , snöskoterklubbarna kommer att gå en långsam död till mötes.
Ledsystemen kommer inte att underhållas på det sätt som behövs och kommer att förfalla, till slut är de i oreparabelt skick. Låter vi detta ske är chanserna till att åter öppna lederna minimala .
Detta är den kris vilken vi som älskar snöskoteråkning kommer att stå inför i en framtiden.
Om ni tror att Naturvårdsverket (fri översättning) eller annan offentlig verksamhet kommer att ta över ledunderhållet, glöm det, de har varken pengar eller några frivilliga.
Om du är en äkta snöskoteråkare och vill försäkra dig om att det alltid ska finnas öppna leder för dig att köra på är mitt förslag att du ansluter dig till en klubb nära din bostadsort. Bli medlem och börja hjälpa till nu så att du är beredd att ta över när pionjärerna kliver av till en behaglig och välförtjänt pensionärstillvaro , den dagen är inte långt borta.
Mike Hughes
Snöskoteråkning är en relativt ny form av vinteraktivitet, den har endast funnits som en populär vintersport i ca 40 år där den befriat oss från vintermörkrets deprimerande inverkan. Före det var det de tysta vintersysselsättningarna slalomåkning, längdskidåkning, skridskoåkning och pimpelfiske som dominerade och så hade det varit under många år.
Snöskoteråkningens möjligheter förändrade detta.
Med tillkomsten av snöskoteråkning hade vi en möjlighet att köra våra maskiner på snötäckt mark och på detta sätt relativt lätt nå avlägsnare platser även vintertid
Till en början fanns de inga begränsningar eller anvisade leder för snöskoteråkningen. Det som skedde då var att stor del av åkningen ledde till överträdelser av markägarrättigheter då snöskoteråkarna drogs till de öppna platser där dåtidens snöskotrader gick bäst att köra med.
Detta ledde naturligtvis till kontroverser med markägarna.
Det framstod klart och tydligt att något måste göras åt detta för att snöskoteråkarna skulle kunna köra sina maskiner utan att bryta mot lagen.
Lösningen på problemet var startskottet till tillkomst och utveckling av dagens ledsystem för snöskoter.
I ett tidigt skede samlades snöskoterägarna, bildade klubbar för att kunna dela nöjet av att köra snöskoter tillsammans. De insåg behovet av särskilda leder och eftersom dessa inte fanns så anlade de sina egna.
Utvecklingen under alla år har lett till att alla dessa individuella leder har knutits samman till det sammanhängande ledsystem vi har idag. Numer har vi ca 29 000 km (2 900 mil) enbart i Minnesota.
De människor vilka ursprungligen anlade lederna var i 20-50 års åldern. Efterhand tiden gick blev dessa äldre och föll av från klubbarna, antingen som pensionärer eller att de helt enkelt avled.
Det fascinerande med dessa människor är att de i huvudsak har tagit hand om leder och ledunderhåll hela sin verksamma tid. Vi idag aktiva snöskoteråkare är skyldiga dessa pionjärer och volontärer ett stort tack för deras insatser.
Visst, det sker nyrekrytering av yngre till klubbarna idag vilket är till stor hjälp men det måste bli fler som drar sitt strå till stacken.
Alldeles för många snöskoteråkare tillhör inte någon klubb idag och hjälper ej heller till med ledunderhållet. Orsakerna till detta är många. Några säger till exempel att de inte har tid !, men titta på pionjärerna, de hade jobb, barn, barnens idrottsutövande, trots detta hade de tid att faktiskt anlägga och därefter underhålla våra leder.
Många vill inte ha mer ansvar och tvingande “måsten” i dagens samhälle men om de inte bidrar med lite arbete, vem ska då göra det?. Och hur skall ”frilöparna betala för sig?
Yngre snöskoteråkare har alltid haft ett färdigt ledsystem att köra på , kanske de tror att de inte behöver bli inblandade men de kan inte ha mer fel!.
Inom några år kommer pionjärerna vilka anlade våra ledsystem att vara borta. De yngre medlemmarna i klubbarna vilka ska axla bördan av ledunderhåll är för få och detta kommer att leda till problem på sikt.
För få klubbmedlemmar med för mycket arbete kommer att leda till utbrändhet och framtida avhopp , snöskoterklubbarna kommer att gå en långsam död till mötes.
Ledsystemen kommer inte att underhållas på det sätt som behövs och kommer att förfalla, till slut är de i oreparabelt skick. Låter vi detta ske är chanserna till att åter öppna lederna minimala .
Detta är den kris vilken vi som älskar snöskoteråkning kommer att stå inför i en framtiden.
Om ni tror att Naturvårdsverket (fri översättning) eller annan offentlig verksamhet kommer att ta över ledunderhållet, glöm det, de har varken pengar eller några frivilliga.
Om du är en äkta snöskoteråkare och vill försäkra dig om att det alltid ska finnas öppna leder för dig att köra på är mitt förslag att du ansluter dig till en klubb nära din bostadsort. Bli medlem och börja hjälpa till nu så att du är beredd att ta över när pionjärerna kliver av till en behaglig och välförtjänt pensionärstillvaro , den dagen är inte långt borta.
Mike Hughes
