Jag hoppas det är fler med mig som läst och, kanske, upprörts över att ännu en av våra sk. representanter i snöskoterfrågor går ut och försöker borra oss skoteråkare i sank.
SSCO, eller Sveriges Snöskoteråkares CentralOrganisation som dom också kallar sig, låter på en helsida i Snowrider nr 2 meddela att de som representant i Nationella Snöskoterrådet arbetar för att begränsa snöskoteråkningen på ett sätt som nog inte ens de mest rabiata motståndarna till snöskotrar på naturvårdsverket själva skulle våga föreslå. Istället för att fokusera på att minska dödligheten bland alkoliserade pimpelfiskare väljer de som vanligt att på eget initiativ försöka förbjuda den fria snöskoteråkningen. I sin strävan att försvara sin egen existens skapar och blåser de upp problem med sk. friåkning till proportioner åtminstone inte jag kan känna igen mig i. SSCO verkar ha missat att den absolut största delen av den svenska fjällvärlden redan är stängd för all motortrafik med hänvisning till rennäringen. Jag menar att de problem som kan finnas med ett för högt tryck av skoteråkare i vissa områden endast beror på att vi tvingas klumpa ihop oss på små stängda områden. På dessa områden kan det naturligtvis uppstå problem med slitage av leder och problem med rötägg som inte fick vanligt folkvett med vällingen. Men är då lösningen att begränsa åkningen ännu mer?
Visst tänker ni nu, ännu en ny Qusslingorganisation som försöker lugga staten på bidrag till föreningsverksamhet, vem orkar bry sig? Nu är det tyvärr inte så lättvindigt att avfärda dessa överlöpare. Nationella Snöskoterrådet, där SSCO sitter med i arbetsutskottet, är ett samverkande organ för bl.a Vägverket och Naturvårdsverket där snöskoteråkningens vara eller kanske mest, inte vara, diskuteras. Att ni inte har hört talas om denna sammanslutning är inte så konstigt, det hade tidigare inte jag heller och jag arbetar ändå året runt med snöskoteråkning i alla dess former. Av en slump bevistade vi deras senaste möte i Vilhelmina 3-4 april 08 och fick då själva höra en del av de bisarra frågeställningar och förslag den brokiga skaran av deltagare hade.
Om vi var inbjudna som representanter för gruppen av yngre snöskoteråkare?
Näe, knappast. Medelåldern på de församlade skvallrade om att de flesta var seniorer redan på den tiden 60-hästarsregeln kändes ny och fräsch. Vårt eget deltagande baserades på att försöka hjälpa till med frågor omkring lavinsäkerhet bland friåkare. Nu var vår resa helt i onödan eftersom ämnena för dagen istället rörde frågor som hästkraftbegränsning, registreringsnummer i mattan och ett generellt förbud mot stötdämpare. Jag förmodar att ni tror jag driver med er nu men vi kommer inom kort att lägga upp en film på vår hemsida med lite highlights från mötet.
I denna rådgivande församling verkar alltså SSCO självpåtaget som representant dig och mig med att försöka föregå politikerna och förbjuda skoteråkningen innan de själva hinner göra det.
Syftet med deras arbete är lika oklart som allt annat i deras existens. Det finns redan en uppsjö av liknande sk. representanter för snöskoteråkarna som tävlar om att bli först med att förbjuda sig själva.
Vad är nyttan av ännu en organisation?
Att deras gärning i stort är en styggelse anser jag personligen vara klarlagt. De har dock alla rätt på en punkt, nämligen att vi inte kan låta politiker utan kunskap om snöskoteråkning själva stifta de lagar som skall användas till att kontrollera de horder av huliganer som tydligen skövlar skog och mark med sina snöskotrar. Men, HUR ska politikerna någonsin kunna göra en rättvis bedömning när all information de får kommer från människor som SSCO:s Jan Sund och SNOFED:s Björn Pettersson? Som jag ser det verkar de farligaste fienderna finnas inom de egna leden, om uttrycket ens tillåts i sammanhanget. Det är också här de första och just nu viktigaste slagen finns att vinna. Vi måste börja med att ge politikerna nyanserad information som inte är färgad av dessa människors förbudsiver, missunnsamhet och oförståelse. Vi borde verkligen inte låta dem härja fritt med sina villfarelser i Rosenbads korridorer.
Frågan jag ställer till er är därför enkel:
Alla har dessa organisationer gemensamt att de med lite bristande retorik kallar sig representanter för Sveriges alla snöskoteråkare.
Är det verkligen på det viset eller vems åsikt representerar de egentligen?
Är det fler med mig av Snowmobiles läsare som anser att de har fel eller är jag ensam?
Tomas Berntsson
TOBE Technology AB
www.tobetechnology.com
SSCO, eller Sveriges Snöskoteråkares CentralOrganisation som dom också kallar sig, låter på en helsida i Snowrider nr 2 meddela att de som representant i Nationella Snöskoterrådet arbetar för att begränsa snöskoteråkningen på ett sätt som nog inte ens de mest rabiata motståndarna till snöskotrar på naturvårdsverket själva skulle våga föreslå. Istället för att fokusera på att minska dödligheten bland alkoliserade pimpelfiskare väljer de som vanligt att på eget initiativ försöka förbjuda den fria snöskoteråkningen. I sin strävan att försvara sin egen existens skapar och blåser de upp problem med sk. friåkning till proportioner åtminstone inte jag kan känna igen mig i. SSCO verkar ha missat att den absolut största delen av den svenska fjällvärlden redan är stängd för all motortrafik med hänvisning till rennäringen. Jag menar att de problem som kan finnas med ett för högt tryck av skoteråkare i vissa områden endast beror på att vi tvingas klumpa ihop oss på små stängda områden. På dessa områden kan det naturligtvis uppstå problem med slitage av leder och problem med rötägg som inte fick vanligt folkvett med vällingen. Men är då lösningen att begränsa åkningen ännu mer?
Visst tänker ni nu, ännu en ny Qusslingorganisation som försöker lugga staten på bidrag till föreningsverksamhet, vem orkar bry sig? Nu är det tyvärr inte så lättvindigt att avfärda dessa överlöpare. Nationella Snöskoterrådet, där SSCO sitter med i arbetsutskottet, är ett samverkande organ för bl.a Vägverket och Naturvårdsverket där snöskoteråkningens vara eller kanske mest, inte vara, diskuteras. Att ni inte har hört talas om denna sammanslutning är inte så konstigt, det hade tidigare inte jag heller och jag arbetar ändå året runt med snöskoteråkning i alla dess former. Av en slump bevistade vi deras senaste möte i Vilhelmina 3-4 april 08 och fick då själva höra en del av de bisarra frågeställningar och förslag den brokiga skaran av deltagare hade.
Om vi var inbjudna som representanter för gruppen av yngre snöskoteråkare?
Näe, knappast. Medelåldern på de församlade skvallrade om att de flesta var seniorer redan på den tiden 60-hästarsregeln kändes ny och fräsch. Vårt eget deltagande baserades på att försöka hjälpa till med frågor omkring lavinsäkerhet bland friåkare. Nu var vår resa helt i onödan eftersom ämnena för dagen istället rörde frågor som hästkraftbegränsning, registreringsnummer i mattan och ett generellt förbud mot stötdämpare. Jag förmodar att ni tror jag driver med er nu men vi kommer inom kort att lägga upp en film på vår hemsida med lite highlights från mötet.
I denna rådgivande församling verkar alltså SSCO självpåtaget som representant dig och mig med att försöka föregå politikerna och förbjuda skoteråkningen innan de själva hinner göra det.
Syftet med deras arbete är lika oklart som allt annat i deras existens. Det finns redan en uppsjö av liknande sk. representanter för snöskoteråkarna som tävlar om att bli först med att förbjuda sig själva.
Vad är nyttan av ännu en organisation?
Att deras gärning i stort är en styggelse anser jag personligen vara klarlagt. De har dock alla rätt på en punkt, nämligen att vi inte kan låta politiker utan kunskap om snöskoteråkning själva stifta de lagar som skall användas till att kontrollera de horder av huliganer som tydligen skövlar skog och mark med sina snöskotrar. Men, HUR ska politikerna någonsin kunna göra en rättvis bedömning när all information de får kommer från människor som SSCO:s Jan Sund och SNOFED:s Björn Pettersson? Som jag ser det verkar de farligaste fienderna finnas inom de egna leden, om uttrycket ens tillåts i sammanhanget. Det är också här de första och just nu viktigaste slagen finns att vinna. Vi måste börja med att ge politikerna nyanserad information som inte är färgad av dessa människors förbudsiver, missunnsamhet och oförståelse. Vi borde verkligen inte låta dem härja fritt med sina villfarelser i Rosenbads korridorer.
Frågan jag ställer till er är därför enkel:
Alla har dessa organisationer gemensamt att de med lite bristande retorik kallar sig representanter för Sveriges alla snöskoteråkare.
Är det verkligen på det viset eller vems åsikt representerar de egentligen?
Är det fler med mig av Snowmobiles läsare som anser att de har fel eller är jag ensam?
Tomas Berntsson
TOBE Technology AB
www.tobetechnology.com