Roliga tabbar:
1:
Nyköpt Lynx-02, Kölkojan norra Dalarna, jag och polaren drar i väg "på leden", 10km på mätaren, hinna köra 1km när vi kommer till en "S-kurva", stannar in och tar sats, vänster skida går rakt i stubbe, tvärstopp, flyger tvärs över rutan och river av den, har sinnesnärvaro att landa i mjuk kullerbytta och tur nog att inte skotern kommer efter mig.
2:
Klassiska med backen. Även om min piper med backen i verkar det inte hjälpa, har tryckt upp rutan och slagit bröstet i styret mer än en gång och lär nog hända igen.
Allvarliga tabbar:
1:
Första skotern, har fått "snowmobile crash-course from hell"-utbildningen av min kusin med 20 år skoterkörning i kroppen och har tappat (eller inte än fått) respekten för hur snabbt det kan bli allvar. Tar skotern ensam på släp ut i obygden, klädd i jeans, jägarkängor och "vinterjacka". Var påskafton 2000 och c:a 5 plus på dagen. Kör några mil med kart-gps och kommer fram till bäck, försöker hitta en övergång och hittar "en fin snötäckt övergång". Kommer halvvägs över innan den sätter sig i meterdjup snöslasksörja. Försöker lyfta och dra i 1-2 timmar, ger upp när benen domnat av och börjar gå mot närmsta väg i knä till midjedjup tösnö. Ingen mobilkontakt. Pulsar vidare och försöker förtvivlat få mobilkontakt, lyckas höra morsan säga "Men herregud, vad gör vi.....". Pulsar en kilometer till och hittar ett guldläge och kan ringa, kusinen packar bilen mitt i påskmiddagen med antal groggar i sig och far norrut, tar med sig farsan och ger sig ut i påsknatten för att möta mig. Hittar mig mer utmattad än jag någonsin varit efter en oplogad skogsväg, kör mig upp till bilen och sedan hem. Hann nog sitta 5 minuter vid påskbordet innan jag nästan kollapsade av trötthet. Kusinen lånar en rejäl 5-9:a dagen efter och vi åker och drar upp skotern utan problem. Var första gången jag upplevt dödsångest, är en ganska speciell upplevelse, man "tänker" som ett djur, kastade mig ner mot en bäck för att dricka under c:a 6km blötsnöpulsning. Har aldrig sen dess gett mig ut på frikörning ensam, sitter djupt i själen.
2:
Kusinen och jag ger oss ut på "GPS-kurskörning", d.v.s. vi bestämmer oss för var vi ska, tar ut en GPS-riktning och kör den rakt på, oavsett terräng. Hamnar tillslut i en ådal på Älvdalens skjutfält, 50 graders brant ner i tät granskog och ut på ån. Föret är "perfekt", d.v.s. 1dm surr blötsnö på 1,5 meter puder. Båda maskinerna gräver ner sig varannan meter, det tar oss 2 timmar att åka 500m. Vid en av våra omtag brakar 5x5m åis rakt ner bakom skotern. För att ta sig ur ravinen krävs att ta sig upp i stort sett samma lutning. Har tur och hittar gammal traktorväg men tar ändå en halvtimme att ta sig upp. Puhh! Äntligen på plogad väg! Kusinen kollar soppan, "snart tom". Åker närmaste vägen tillbaks och c:a 5km från bilen stannar kusinens skoter. Bogserar sista biten och har kanske två liter kvar i tanken när vi lastar.
3:
Åker Andjusvarden till Losfdalen via Lillhärdal, hamnar i snöstorm (var riktigt konstigt väder den dagen, från strålande sol till snöstorm på någon kilometer) halvvägs mellan Lillhärdal och Lofsdalen (precis där fjället börjar), tappar ledkryssen i snödimman. Ska jag vända efter 10 mil??? I h-e heller! Tuffar vidare i promenadtakt och letar efter kryssen. Plötsligt försvinner skotern under mig. Det är underligt vad man hinner tänka när det blir allvar! Innan jag ens börjat falla har hjärnan registrerat "Du faller! Det är förmodligen dumt om du ramlar rakt in i styret på skotern när den når botten, res på dig och kliv av". Hinner precis göra det innan skotern når botten, ramlar i snödriva, slår högra knät i skoterkåpan rejält, kan knappt resa mig på en minut. Stapplar fram till skotern och kontrollerar om den går att köra. Har sån tur att det "bara" var c:a 2,5m fall och skotern faller upprätt på skidorna, bara att kliva på, köra 5 meter och där var leden! Fortsätter och marschar 32 mil den dagen.